onsdag 4 augusti 2010

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Pär Lagerkvist


I boken jag lyssnar på just nu pratade dom om den här dikten. Lite så känns det ...

Positivt är ju att jag börjat lyssna på böcker igen efter några månaders uppehåll. Fortsatte med samma bok som jag började på i våras innan jag blev så uppslukad av fotograferandet och att kolla in Köpenhamn. Sen har jag många på min läslista eller lyssnarlista.

Nån som vill köpa en Nuut läsplatta förresten? En obegagnad till salu, pris kan diskuteras.

För övrigt lyser solen i Köpenhamn och det är så underbart när man kan gå till jobbet utan att fundera om man behöver ta med sig en jacka.

1 kommentar:

  1. Det var verkligen ångestfyllda rader. Och inte bra att du känner dig lite så. Blir det för illa så sök hjälp, snälla du.
    Kram från Sus

    SvaraRadera