Ångest, ångest är min arvedel Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Nu styvnar löddrig sky i nattens grova hand, nu stiga skogarna och stela höjder så kargt mot himmelens förkrympta valv. Hur hårt är allt, hur stelnat, svart och stilla! Jag famlar kring i detta dunkla rum, jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar jag river mina uppåtsträckta händer till blods mot molnens frusna trasor. Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna, mina händer river jag såriga, ömma mot berg och mörknad skog, mot himlens svarta järn och mot den kalla jorden! Ångest, ångest är min arvedel, min strupes sår, mitt hjärtas skri i världen. Pär Lagerkvist I boken jag lyssnar på just nu pratade dom om den här dikten. Lite så känns det ... Positivt är ju att jag börjat lyssna på böcker igen efter några månaders uppehåll. Fortsatte med samma bok som jag började på i våras innan jag blev så uppslukad av fotograferandet och att kolla in Köpenhamn. Sen har jag många på mi...